So close, so far away

Ja herregud vad tiden går. Om tre dygn från nu så är vi framme i United States of America. Eller som vi säger här i Sverige: Uessaa.

Min dotter har snällt påpekat att jag inte får byta plats med någon på planet för att underlätta identifieringen och min fru tycker att det är fint att jag ska få se Elvis hem. Men han är ju död, så det känns ju kul.

Det resan går ut på är ju dock att det inte är någon nöjesresa utan vi ska lära oss om olika tävlingsbanor och hur man kan utveckla våran egen bana till det bästa.
Det är klart att steget mellan en äkta dragracingbana eller ovalbana är ju ganska långt, men nog ska vi kunna få ut något ur det här, det är ett som är säkert.
Bland annat ska vi till den här banan, Indianapolis Motor Speedway, där man kör nascar och indycar. Nu vet jag dock inte riktigt om det är exakt det banan heter, men för tusan, den ligger i Indianapolis och det körs bilar på den. Vi kommer få stanna på den här banan några dagar eftersom Lasse hade tänkt ställa upp i loppet med sin SAAB 96 -61 och eftersom det körs 500 varv kan det tänkas att vi måste ansöka om medborgarskap för att få se målgången.

10.15 på torsdag åker vi till USA med hela onsdagsbusgänget.

Umbrella aeroplane as usual! Eller som vi säger i Sverige; USA, här kommer vi! (Herregud. Jag behöver tolk)